februariuppdatering

här händer det grejer. i onsdags skickade jag in en intresseanmälan till manpower, i torsdags var jag på intervju, i måndags började jag på ett nytt litet extrajobb. de första två dagarna bestod av kurs, kurs, kurs innan vi fick börja göra vad vi skulle på onsdagen. det innebär alltså att jag i tre dagar nu försökt vara en trevlig, förtroendeingivande människa. hur brukar sånt sluta för alla oss som är överpresterande?

japp, jag sitter nu här med feber, ont i halsen, torra ögon, ont i kroppen och en täppt näsa.

skitbra tajming. verkligen. speciellt då årets fest går av stapeln i morgon. en fest där jag hade tänkt att vara på topp, iklädd vit skjorta, kjol och klackar. lockar i håret, sotade ögon och ett ständigt fullt glas med bubblor i handen. finaste erika har nämligen den goda smaken att fylla trettio och det ska firas på lokal, tillsammans med lillasyster elena som fyller tjugo.

samtidigt som det är en dubbel födelsedagsfest så är det samtidigt en avskedsfest eftersom erika flyttar till hufvudstaden om ett par veckor. dålig stil. mycket dålig stil.

annars då? jodå. jag sjöng på min vän Annas sons dop i söndags efter att ha fått veta ett par dagar innan att hon ville att jag skulle göra det. självklart hoppar jag på varje tillfälle till att sjunga i kyrkor och även fast jag var oförberedd som en GNU så gick det jättebra. den ringa erfarenhet jag har av att sjunga med kantorer på dop och bröllop är annars sådan att de oftast inte kan annat än att statiskt klinka fram de ackord som står på pappret, oberoende om jag skulle vilja höja eller sänka tonarten och oftast utan att vilja fylla ut nyss nämnda ackord.. men med Jan så räckte det med att vi spelade igenom låtarna ett par gånger så satt det sen. han var inte fasstlås vid ackorden utan friserade på rätt frist och det gillar jag. mycket trevligt. dessutom fick jag indikationer från gäster och Jan på att jag borde sjunga oftare och mer, så jag tackar och tar emot och är väldigt glad över att jag inte låter så illa som jag själv anser att jag gör. de kommentarer jag fick från oväntat håll den dagen betydde så oerhört mycket och det är något jag kommer att leva länge på. och nej, jag är ingen Helen Sjöholm, men jag är rätt bra ändå. typ.

så. den här veckan har varit intressant. visst, jag har blivit sjuk på kuppen med tanke på dop och nytt jobb och allt, men det är det värt. nu ska jag lägga mig i ett varmt bad och kurera mig inför morgondagen. det känns som att årets fest kommer att gå av stapeln i morgon och jag är oerhört taggad. taggad med en aningens mer smink på än vad jag brukar ha...

Jag säger som Sandra

... ibland är det faktiskt lättare att bara fylla i fåniga listor (istället för att publicera de texter man skrivit och sparat).

Fullständigt namn: Anna Maria Nilsson. Jag vet, skitvanligt, men I like it.

Smeknamn: Jag har aldrig haft något förrän på senare tid (och även fast varenda klass jag gått i har innehållit minst tre Annor, så är jag den som sluppit undan konstiga smeknamn), men numera kan jag faktiskt skriva ner "scifi-Anna" som ett smeknamn. Tack Stiko Per Larsson för det.

Exakt ålder: Jag hade IG i Matte B. Jag fyller 31. Käften.

Vart bor du? Östersund. Ett tag till, sen jävlar.

Vem bor du med? Varannan vecka bor jag med Sonen, annars bor jag själv.

Husdjur? Nej. Jag dödar tydligen sådana.

Färg på ditt hus? Tegelfärgat.

Färg på din ytterdörr? Brun.

När är du född? På 70-talet. Duh!

Vad jobbar du med? Min gång. Jag försöker fortfarande få till den perfekta catwalk-strutten.

Vad har du ätit idag? Eh... ja.

Dagens klädsel? Jeans, mossgrön polo, resten svart. Väldigt svart.

Dagens smink? Sitter där.

Dagens frisyr? Utsläppt och slampigt. Jag är en redhead med långt hår, det är så vi rullar.

Hur många har du kysst? Oh, det ringde på dörren - Intresseklubben.

Har du varit otrogen? Det beror på vad man lägger in i utrycket "otrohet". Seriöst, den som kom på den här listan var ICKE av det kvinnliga könet.

Har nån varit otrogen mot dig? Jag säger KjellKriminell...

Har du pojk/flickvän? Jag är inte available.

Vem ringde dig senast? Min syster.

Vem ringde du senast? Min syster.

Vem fick du senast sms ifrån & vad stod det? Anna B. "Tjena du kan träffa kantorn kvart över tolv, sen har mamma en önskan om att du sjunger "Fattig bonddräng" under kaffet kramis".

Vem gick du på bio med senast? Sonen.

Vad såg du? Up. Mycket bra.

Vem skrev du med senast på MSN? Magnus.

Vem vill du kasta en sten i huvet på? Oh, jag väljer att inte nämna några namn här...

När kysste du någon senast? Jag har inte kysst någon på evigheter. Den enda jag vill slaska mule med bor 100 mil härifrån.

Favoritmat? Kokosmjölk... ;)

Favoritglass? Piggelin.

Senaste personen du kysste? Men jag kommer INTE IHÅG!

Senaste gången du grät? I måndags. Jag ville dö.

Hund eller katt? Inget. Jag orkar inte med hundar och jag dödar katter. Obviously.

Ut & festa eller vara hemma? Hemma. Ute. Eller hemma. Eller ute. My GOD, dessa svåra frågor!

Singel eller upptagen? Not available. Alls. Över. Huvud. Taget.

Ragga eller bli uppraggad? Det är ingen hit att försöka chatta upp mig på krogen, om jag säger så. Tydligen kan jag vara rätt... avsnoppande. Det funkar för mig.

Mörkt eller ljust hår? På mig eller? Rött.

Blåa eller bruna ögon? På mig eller? Gröna. Hde lika gärna kunnat vara född på Irland.

Choklad eller lakrits? Choklad. Alltid choklad.

Göteborg eller Stockholm? Malmö.

Randigt eller prickigt? Men vad faan....

Favoritdialekt? Skottska.

Bästa dagen på veckan? Allt utom söndagar. Hatar söndagar. Avskyr söndagar.

Vad dricker du alltid när du är ute? Det beror på vad jag har för kläder på mig. Klänning - bubblor. Baggy jeans - öl. Kostym - vin.

Nåt du absolut inte dricker när du är ute? Nej. Jag tycker att man ska testa sig fram. Men så är jag från Norrland också.

3 saker du skulle ta med dig till en öde ö? Mat för 14 år, vatten för 14 år och rätt sorts sällskap. Mer än det säger jag inte.

Morgon eller nattmänniska? HA HA!

Spara eller slösa? HA HA. Hade jag haft något att spara så hade jag gjort det. En buffert hade suttit bra nu.

Vad önskar du dig i födelsedagspresent? OM jag ska vara materiell: en systemkamera. En biljett till Kristina från Duvemåla-konserten i Royal frickin Albert Hall i april. I övrigt - peace and quiet.

Vad längtar du till? 45000 i lön.

Vad ångrar du i ditt liv? Pass.

Hur många syskon har du? 3. Underbara människor, jag känner dom väldigt väl.

Saltar du på maten? Om det behövs.

Vad gick du för linje på gymnasiet? Estetisk. 1 år teater, sedan sökte jag in på musik. Och kom in, så Så falskt kan jag inte sjunga.

Brukar du sola? Jag har rött hår, blek hy och en jäkla massa fräknar. Do your own frickinmath.

Kaffe eller te? På dagtid kaffe - kvällstid te.

Vad använder du för väska? En sådan som rymmer alla saker jag behöver på daglig basis.

Vad har du i den? Jag orkar inte lista alla de sakerna. Allvarligt. Jag är TJEJ! dammit...

Planer för kvällen? Leta musik på Spotify och försöka få tag på min storebror. Jag hatar när folk inte svara i telefon...

7 januari 2010

Det är vad vi kallar "myggfritt" här nu, vilket innebär -30 grader. Skitjävlakallt, med andra ord. I morse när jag dagislämnade (vilket innebär en promenad på fem minuter) kändes det som att huden i ansiktet skulle frätas sönder och sedan spricka. Sånt uppskattas inte. Nu i eftermiddag var jag tvungen att släpa med mig ett styck påpälsad Son ner till Coop för att handla och jag skämtar inte när jag höll på att bli galen av kyla. När inte ens Lundhagsjackan kan hålla en varm ska man egentligen inte uppehålla sig utomhus. Men galenskapen hölls stången medelst tankar på Karolinerna. Det finns alltid någon som har det värre.

Vad som händer när det är så satans kallt ute är att termostaterna i husen höjs (eller något likande, jag är inte insatt i hur sånt funkar) vilket innebär att det är en temperaturskillnad på lite drygt 50 grader. Gissa vad det gör med huden? Håret? Humöret? Jag ser ut som ett ilsket penntroll med stort behov av fet ansiktskräm. Sexy...

I morgon är det kalas för Sonen. Han har nu kommit upp i den anmärkningsvärda åldern av 6 år, och jag känner kanppt igen honom. Lång, kaxig och med ett munväder som inte går av för hackor. Snart blir det uppfostringsanstalt för honom.

I övrigt är det rätt lugnt här. Lugnt och skönt. Jag har jobbat jul- och nyårshelgerna, ätit en massa god mat, sett DT's sista avsnitt som the Doctor, gråtit lite över det, haft tisdagshäng med Erika och fått henne förtjust i serien också och nu ska jag ta en kopp glögg. Sen funderar jag även på att slänga ut alla Disney-filmer. Måste jag titta på Vilddjuren en gång till blir jag galen. GALEN I tell you.

2009 års nyårslista. Lite sent...

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Köpte en cykel. På loppis. 200 spänn och den har haft konstant punka sedan jag köpte den, förutom under Yran-veckan då jag verkligen behövde den.

2. Höll du några av dina nyårslöften? Skittråkig början, men jag gav inga.


3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Gika fick en son på Nyårsafton, annars tror jag alla knoddar kom 2008.

4. Dog någon som stod dig nära? Nej. Fortsätt med det.

5. Vilka länder besökte du? Det enda land jag stiftade bekantskap med var Turkiet. Det var varmt. Och soligt.

6. Vad fick dig att må bra? När det kommer till människor så finns det några som står ut lite extra.
Erika, som tvingat mig till Palatset för mat, vin och sång även fast jag helst av allt skulle ha dragit täcket över huvudet och försvunnit.
Magnus, som alltid lyckas få mig glad och varm i hjärtat.
Maria, som alltid säger vad hon tycker och tänker, som alltid lyssnar och som ta mig tusan alltid säger bra saker. Och Sonen förstås. Alltid Sonen.
I övrigt är det bandrepen, alla festliga sammankomster tillsammans med tjejerna och Yran-veckan. Nya trevliga bekantskaper som fortfarande finns kvar. Sånt gillas.

7. Är det något du saknat år 2009 som du vill ha år 2010? Eh. Ja. En massa saker. ett bra, roligt och utvecklande fast jobb och en ny lägenhet står väl överst på listan.

8. Vad var din största framgång 2009? Hm. Pass.


9. Största misstaget? Att lägga tid och tankar på saker som inte förtjänar det.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Inte förrän hösten kom, då var jag sjuk i nästan två månader.

11. Bästa köpet? Just nu känns det som att det måste vara mina mössor. Varma grejer.

12. Vad spenderade du mest pengar på? Ingen aning. Mat, kanske. Gjorde inga stora inköp alls.

13. Gjorde någonting dig riktigt glad? Japp. Sonen gör mig glad på daglig basis. Jag har fått många fina ord om att jag är rätt så jäkla bra på det jag gör och sedan har jag en bunt människor i mitt liv som lyckas göra mig glad mycket och ofta.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009? Undisclosed desires, Uprising och Resistance - Muse. Love is my drug - John M.E. If only your bed could cry - Titiyo och Moto Boy. Och alla Erikas partymix-låtar.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Både och. Precis som för alla andra så går det upp och ned, men tänker jag tillbaka på 2009 så känns det ändå som ett bra år.

16. Vad önskar du att du gjort mer? Ansträngt mig. Jobbat. Pluggat. Sparat pengar. Rest. Umgåtts.

17. Vad önskar du att du gjort mindre? Slösat tid på onödiga saker som jag borde ha vetat att jag inte skulle lägga ner tid på.

18. Hur tillbringade du julen? På landet hos mamma och pappa.

19. Blev du kär i år? Kär är jag. Frågor?

20. Favoritprogram på TV? Doctor Who. Antalet timmar jag lagt ner på den serien är stort. Men SÅ värt det.

21. Bästa boken du läste i år? Jag läste om Parfymen. Den är rackarns bra.

22. Största musikaliska upptäckten? Murray Gold har gjort rätt mycket av vad jag lyssnat på, men jag måste nog ändå säga Muse. Musikporr.

24. Något du önskade dig och fick när du fyllde år? Jag hade en helt fantastisk födelsedag tillsammans med fina människor. Så ja.

25. Något du önskade dig men inte fick? En systemkamera.

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2009? Fyllde 30.

28. Hur skulle du beskriva din stil år 2009? Klädstil eller personlighetsstil? Tight och bitchigt. Eller ja, tight fram tills dess att jag la på mig tio kilo, och bitchig fram tills dess att jag inte orkade känna mig som en 14-åring.

29. De bästa nya människorna du träffade (lärde känna)? Maria ligger ju jäkligt högt upp på den listan.

30. Vilken kändis var du mest sugen på? David Tennant. :)

31. Vem saknade du? Alltså, många av de jag känner bor ju inte i närheten av mig så det blir ju rätt många. Pick one.

torsdag

I dag fick jag en sådan där blixtinsikt. Egentligen var det inget speciellt; jag och Sonen var ute på en liten promenad. Inget mer, inget mindre. Inget ovanligt utan väldigt mycket vardag. Kanske var det kylan, kanske var det den gnistrande snön, kanske var det det faktum att jag tänkte tillbaka.

Sonen fyller sex år om några veckor. Det innebär att jag var höggravid för sex år sedan. Det slog mig hur snabbt dessa sex år har gått och det slog mig även att den där lilla killen som går bredvid mig är mitt barn. Jag har burit honom inom mig, hållit honom säker, gett honom näring för att sedan, väldigt plågsamt trycka ut honom ur mig. Nu går han bredvid mig, pratandes, hoppandes och skrattandes. Ett helt nytt och eget liv.

Jag har gjort honom. Han har bott inuti min kropp. Jag har gett honom liv.

Det kanske är något som alla andra föräldrar inser varje sekund av varje dag, men för mig så slår den insikten ner som en blixt lite då och då.

Han är min son. Jag är hans mamma.

Det är väldigt mycket vardag över vårt liv. Det är hämtningar och lämningar på dagis, det är middagar, uppstigningar, bråk om att inte köpa leksaker och ett evigt pusslande för att få allt att gå ihop och ibland är jag så jäkla trött på det. Ibland känns det som att jag vill lämna allt och åka iväg någonstans och bara vara jag. Vem jag nu är.

Men så tittar jag på honom när han leker, pysslar eller sitter och lägger pussel. Eller så lägger han armarna omkring mig, pussar mig på kinden och säger att jag är den bästa mamman i hela världen. Sättet han lyser upp när han ser mig i dörren till dagis när jag kommer för att hämta honom. Den nöjda blicken i hans ögon när jag steker pannkakor till honom. Hans stora leende. Glittret i ögonen.

Det är de tillfällena som får mig att inse hur lyckligt lottad jag är. Det är det som får mig att hitta tålamodet och räkna till tio ett par tre tio gånger när gnället kommer. Det är vid sådana tillfällen jag vet exakt vem jag är. Jag är hans mamma.

Inte så illa.

gnäll.

jag vet att det sitter en massa människor där ute som tycker att det är så trist, tråkigt och hemskt när folk gnäller. folk som inte vill ha annat än "positiv energi" i sitt liv, som alltid försöker se det goda i det onda och yadda yadda fucking yadda- men sån är inte jag. icke.

oftast så har jag absolut inget att klaga på eller gnälla över och då försöker jag heller inte leta upp något att gnälla över, för det är ju bara dumt. när jag å andra sidan känner att jag har något att gnälla och vara negativ över - då jävlar.

för jag resonerar som såhär:

det är fan i mig inte hunky dory hela jävla tiden. allt är inte bra bara för att man försöker få det att framstå som det. livet leker inte bara för att man anser att det borde göra det. likväl som man ska känna tacksamhet över det positiva anser jag att man ska få gnälla SATAN när det är befogat.

så här kommer det en mängd rader som enbart och allena innehåller gnäll. har ni åsikter om det får ni väl gnälla om det då. vad jag däremot INTE vill ha är några jävla försök till att peppa upp mig, för det GÅR INTE.
jag är en bitterfitta - ja.
jag är sur - ja.
jag är irriterad så till den milda grad att jag känner för att klösa ögonen ur mig, kasta dom mot en vägg, famla i blindo för att hitta de hala rackarna och sedan, när jag har gjort det skära upp dom i bitar och kasta dom bitarna i ansiktet på utvalda personer som jag inte orkar med för tillfället. typ.

en varning har alltså utfärdats.

det jag är mest jävla grin-irriterad på är att jag inte kan sova. alls. eller jo, jag kan somna, men jag vaknar efter ett par timmar. så har det hållit på rätt så jävla länge nu, ett överslag på antal sovtimmar senaste veckan gav en summa på tio. tio timmar (ta och ge ett par) på sju dagar.

hade det bara varit en vecka som varit på det här sättet hade det väl varit okej, men jag tror att jag är inne på femte veckan nu. eller sjätte. kan även vara sjunde. jag är inte riktigt klar i huvudet nämligen, så jag är inte säker.

och innan jag får goda råd om hur jag ska lyckas somna - var bara tyst. jag har testat allt förutom sömntabletter och att slå mig själv i huvudet med en golfklubba (fast jag har blivit lovad en järnsexa i pannan ikväll) och det funkar inte. dessutom borde tio timmars (ta och ge ett par) sömn på en vecka göra att jag slocknar utan större ansträngning. men nej då.

jag är, på fullaste allvar såhär nära (...) att ställa mig framför en buss.

det, eller att helt enkelt klampa in på sjukan och begära att bli försatt i koma. jag struntar i vilket, bara det funkar.

en annan sak som driver mig till vansinne just nu är att mina små ledproblem de senaste dagarna har blivit värre. av tio jävla tår är det numera bara tre som inte uppvisar några symptom på några jävla reumatiska besvär.

har ni testat att gå ordentligt med sju uppsvällda, värkande tår? det där sista momentet, det som innebär att man faktiskt böjer på tålederna är vad som ställer till det för mig. dom är nämligen så inflammerade att

1) tjockleken på kroppsdelarna gör att det är oerhört obehagligt att genomföra momentet, och

2) det gör något så grönjävligt jävla ont.

jag vet inte, men jag anar att det första irritationsmomentet (sömnen, om ni missade det) spelar in i försämringen. den och den här förbannade årstiden.

vilket för mig till nästa irritationsfenomen: julen.

nej, jag ser inte fram emot julen. nej, jag tycker inte att det ska bli "mysigt", "underbart", "avslappnande" eller "roligt". jag ska jobba hela julhelgen och det är nästan det enda som är positivt med den.

helst av allt skulle jag vilja spendera den där skithelgen i någon obskyr liten by i skottland, instängd i en stuga utan några grannar på mils avstånd. faktiskt. jag förstår att det låter konstigt i andras öron, men jag vill verkligen inte fira någon jul i år.

vilket för mig till nästa punkt:

människor.

alltså, allvarligt talat. vad är det för fel på folk? jag vet att jag har ställt den frågan många gånger tidigare, men den här gången är den inte retorisk. jag är så jäkla uppretad på människor som har gömda agendor, som säger en sak men som agerar tvärtemot. jag är så obeskrivligt trött på struntprat och skitprat och lögner. jag är less på att känna att det är så jävla mycket FEJK hela tiden - allt i syfte att försöka upprätthålla en fasad eller påvisa någon sorts självpåtagen "duktighet". jag hatar överlägsna människor som inte har vett att inse när det är läge att bara sluta, lägga ned och ge upp eftersom dom redan har blivit genomskådade. nåt jävulskt.

herregud, måste jag träffa en enda jävla människa till som ska mala på om hur underbart och fint och fantastiskt och underbart och fint allting är i deras liv - då kommer jag att skrika högt.

men mest är jag irriterad på mig själv. irriterad över att jag istället för att agera ut när jag känner såhär håller käften, trycker undan och sopar under mattan. tydligen har jag gjort det lite för länge och lite för många gånger, för nu behövde jag få det ur mig, hence detta gnäll-jävla-inlägg (eller så är det sömnbristen. jag vet inte och jag struntar faktiskt i det).

och faktiskt, nu mår jag mycket bättre.

se där - ännu en sak att irritera sig över.

SPLENDID!

Döden

Alla människor dör. Så är det bara. Kort, koncist och egentligen väldigt enkelt för alla att förstå. Alla ska vi dö. Det är inget vi nödvändigtvis vill kännas vid eller prata om, men det är fakta. Vi kommer alla att dö. Smaka på den. Vi. Kommer. Alla. Att. Dö.
Det går inte att missa, skjuta upp eller undgå.

De allra flesta av oss kommer att dö när vi är gamla. Det innebär dock inte att varenda människa dör av hög ålder. En del av oss kommer att dö i olyckor och sjukdomar – fenomen som inte tar någon hänsyn till ålder, kön eller hudfärg. Är det något man inte kan beskylla döden för så är det att göra skillnad på folk och folk. Jag antar att det är positivt. Sen finns det några av oss som klarar inte av att leva längre och helt enkelt tar saken i egna händer.

Det finns heller inget som säger att vi kommer att vara tillfredsställda när vår tid är kommen. Jag, och många med mig vill gärna måla upp en bild av döden som något man känner är rätt, något som man välkomnar, något man känner sig tillfreds med.

Så är ju inte fallet. Inte alltid.

Jag har jobbat med att ta hand om gamla människor i tio år. Jag har mött människor med dödsångest. Jag har mött människor som inte vill annat än att dö. Jag har mött människor som varit så förvirrade att de trott att dom är fem år gamla och att mamma snart ska komma och hämta dom ända fram tills dess att dom tar sitt sista andetag.
Det känns som att jag har mött alla olika faser och fasor som döden har att ge. Men det har varit människor som jag inte haft någon annan koppling till mer än att jag gett dom av min tid och min omtänksamhet.

Efter att de slutat andats har jag tvättat av kroppen, kammat håret och klätt dom i fina kläder, tänt ljus och stannat upp en stund vid deras sida.
Något som i alla fall för mig blev väldigt tydligt just i de stunderna är att den där rena kroppen som ligger där, med de fina kläderna, det nykammade håret och slutna ögon är bara det - en kropp. Essensen av det som gjorde den människan till en person är borta. Och det är inget farligt.

Döden är inte farlig. Den är sorglig, men den är inte farlig. Det är ett naturligt tillstånd. Det gör det dock inte lättare för de som finns kvar.

Skulle något hända mig så finns det nedskrivet precis hur jag vill ha det. Allt ifrån vilka blommor jag vill ha, huruvida jag vill bli kremerad eller begravd, vilka sånger som ska spelas på begravningen, vad som ska göras med mina organ - till vad som ska hända med mina materiella saker. När jag har dött så struntar jag ju helhjärtat i vad som händer med min kropp, men det kanske blir lättare för de som finns kvar om dom inte behöver göra annat än att följa instruktioner.

Jag gillar att vara förberedd. Det kommer ju en dag då det är jag som ligger där, tvättad, kammad och iklädd fina kläder, så varför inte göra det så enkelt som möjligt för mina anhöriga? Likväl som den dagen kan komma när jag är 90 år kan det hända i dag. Eller i morgon. Eller om ett par år. Sånt vet man inte i förväg.

Men man kan alltid förbereda. Förberedelse är bra. Och döden är inte så farlig att man ska förneka den.

Alla dör.
Du också.

Jag med.