Joråsåatte...

För ett tag sedan sökte jag ett jobb. Ett jobb som jag egentligen inte är kvalificerad för, eftersom jag inte har skrivit min C-uppsats än, och kommunen här är striktasomfan när det kommer till utbildning för chefer. Men in skickade jag min ansökan, och så fick jag komma på intervju. Efter intervjun sas det att dom skulle höra av sig om fjorton dagar.

Om jag inte minns fel så tog det två.

Jag gick vidare till en andra intervju, den här gången med ännu en mycket trevlig person från HR. Via telefon (eftersom företaget har sitt säte i Stockholm) gjorde jag mitt bästa för att framstå som den exceptionella människa jag är. Hon sa att mina referenser skulle bli uppringda och sedan skulle dom återkomma. Det skulle dröja typ - fjorton dagar.

Dagen efter ringer regionschefen och säger att jag har gått vidare och att sista steget är att träffa VD'n, då alla chefsposter som tillsätts måste godkännas av henne. I förrgår blev jag nedflugen till Stockholm för att träffa henne, och hon sa innan jag gick att dom skulle återkomma inom kort.

Igår firade jag min födelsedag, och jag såg att regionschefen hade sökt mig under tiden jag, mamma, pappa och lillasyster åt middag på en rackarns trevlig restaurang här i stan. När jag ringde tillbaka var hennes mobilsvar på, så jag lämnade ett meddelande. Strax före 21, när jag, mamma och pappa sitter i biosalongen och väntar på att "The King's Speech" (för övrigt en sjukt bra film - se den!) skulle börja så ringer hon tillbaka.

Så där, i biosalongen - med en sjukt spänd mor och far bredvid mig så får jag domen.

På måndag börjar jag en sex månaders traineetjänst, för att sedan hoppa på som enhetschef.

Jag har under hela processen sagt att hur det än går så är det en egoboost utan dess like att jag har fångat företagets intresse, även fast jag inte är riktigt klar med min utbildning. Nu kan jag klappa mig själv på axeln och faktiskt ta till mig att jag har stått mig oerhört bra i konkurrensen, så pass bra att just jag blev vald till en så pass viktig position!

Jag hade inte kunnat få en bättre födelsedagspresent, och jag är så glad att jag fick dela den med min mamma. Är det någon som har stått bredvid mig, stöttat mig och verkligen gjort A L L T för mig det senaste året så är det hon.

Hon läser inte min blogg, så därför kan jag redan nu säga att det första jag kommer att göra med min mycket generösa lön (for let's face it - jag har varit snudd på fattig en tid, och utan mina föräldrars hjälp vet jag inte hur det skulle ha slutat...), är att göra något speciellt för henne och pappa.

Jag. Kan. Inte. Sluta. Le.