Egoinlägg deluxe.

så jag har ett superviktigt möte i morgon bitti som jag helst inte vill tänka för mycket på, så istället gör jag en massa andra saker. som att inte sova, till exempel. väckarklockan ringer om fem timmar, enbart för att jag vill ha en lugn, skön och ickestressad morgon (samt ha en chans att ta reda på om jag har en bussresa på en timme att se fram emot eller en promenad på 20 minuter -saker jag egentligen borde ha koll på, eller hur?)., samt en snabbis in på jobbet för att kolla mailen så inga konstigheter har hänt där.

så jag kollar lite "Bethanny ever after", funderar på om jag ska måla om naglarna för att göra ett lite mer proffsigt intryck, organiserar sminkväskorna, kontemplerar en hårtvätt osv. jag är rätt så kass på att ha viktiga saker att göra i det hänseendet att jag aldrig, aldrig förbereder mig utan helt litar på min förmåga att improvisera vilket i 9 fall av tio funkar, men nu är jag lite oroad över att det här kan vara fall nummer 10.

å andra sidan är jag galet lugn. för om det här skiter sig så klarar jag mig ändå. min tillvaro hänger inte på ett enda möte. jag har absolut ingen ångest över huvud taget.

fatta hur skönt det är att kunna säga det. hade det här varit för ett år sedan hade jag hellre valt att ligga nedbäddad under en av alla mina filtar, desperat försökande att stänga ute verkligheten och till sist - förmodligen -struntat i att ens försöka. men inte nu.

det är rätt häftigt att ibland stanna upp och tänkta efter. minnas var man var någonstans för en tid sedan och faktiskt kunna sätta fingret på vad som skiljer ens person nu från då.

för ett par veckor sedan träffade jag min vän Marie på en tillställning. vi har inte setts så mycket sedan hon flyttade hem från australien, men hon är en sådan där genuin människa som bara känns rätt på något vis. vi är varandras motsatser i mångt och mycket, men samtidigt har vi rätt mycket gemensamt. när vi stötte på varandra där i vimlet, i den stora balsalen så tittade hon bara på mig och sa, utan allt det där tjejiga tjoandet och stimmandet och bara som ett kallt konstaterande - "vad du är vacker".

eftersom jag nyss klippt av mig en massa hår och ändrat min frisyr en aning från vad jag alltid haft så tog jag för givet att det var det hon menade - jag var snygg i håret. men sen sa hon att det inte hade något med det att göra, utan dt vackra låg i mina ögon.

jag hade en helt annan glimt i dom nu, och jag kändes annorlunda - lugnare och säkrare på nåt sätt. och det kändes så jäkla skönt att höra.

för jag känner mig annorlunda nu. kanske har det att göra med att jag har haft ett jobb som sätter mig i en position där jag har fått utvecklats på ett helt nytt sätt, där jag har haft ett ansvar jag aldrig någonsin tidigare har haft, där jag har blivit någon som är en stor kugge i hjulet.

kanske beror det på att jag på något sätt har landat i mig själv, gått ett par tre ronder med mina demoner och faktiskt vunnit. kanske beror det på att jag har insett att jag faktiskt inte är den där sopan jag så länge känt att jag har varit. kanske är det en kombination.

oron jag haft i min kropp och bråkat så länge med har minskat. kraven jag ställt på mig själv, alla omöjliga krav jag ställt på mig själv har suddats ut. för första gången på rätt så jävla länge så känner jag att jag gillar den jag är. jag är glad att jag är jag, även fast jag med jämna mellanrum inte alls klarar av de krav jag ställer på mig.

så jag är inte bäst i världen på allt.

så jag är inte perfekt.

så jag gör fel.

så jag är inte den ultimata vännen, dottern eller syskonet.

men jag jobbar på det. jag har jobbat på det rätt länge och jag ser resultat. jag får inte längre svettningar, ångestattacker och känner det som att jorden ska gå under och att jag vill fly bara för att jag stöter på svårigheter eller motgångar.

jag kan numera höra dörrklockan plinga till utan att låta bli att öppna dörren, i hopp om att människan där ute ska ge upp och gå därifrån.

jag berättar om jag mår dåligt, och jag fösöker bli bättre på att höra av mig, min lätt asociala sida till trots.

jag gör saker jag i vanliga fall inte skulle göra för att jag känner mig obekväm, konstig och fel.

vad det har resulterat i?

well, jag har tagit mig ut på saker tillsammans med andra människor som jag inte hade gjort för ett år sedan.

jag svarar inte av ren automatik "bra", när en vän frågar hur jag mår om så inte är fallet.

jag tar till mig fina saker som sägs om mig, istället för att bortförklara dom med hjälp av dumma, nedsättande tankar om mig själv.

jag är fortfarande en smula psycho, men jag är lite mindre psycho än vad jag var för ett år sedan, så jag känner att det går åt rätt håll. och det är faktiskt okej för mig att vara lite psycho ibland, för det är en del av mig och jag har efter ett halvt liv insett att de människor som finns omkring mig nu kommer inte att försvinna. de fina människorna finns kvar. jag är så tacksam för det att det inte finns ord.

efter den lilla utläggningen tänker jag ta vad jag precis sagt, lägga mig ned, inte tänka på någonting alls, somna och i morgon ha det bästa möte man kan ha. och skulle det gå åt fanders så är det okej det med.

för jag klarar mig.